Jag måste säga något om Anna Odell. Eller, inte om Anna Odell egentligen eftersom jag inte har en aning om vem hon är, jag har aldrig träffat henne. Men jag måste kommentera den här affären med konstfacksprojektet och rättegången. Läste ett inlägg från DN's kulturchef Maria Schottenius med titeln "Domslut mot konsten" som för en argumentation som hon inte tycks vara helt ensam om inom kulturvärlden, och den går ut på att Anna Odell aldrig borde ha åtalats eftersom det hon gjorde gjordes inom ramen för ett konstprojekt. Med all respekt, men det är något av det dummaste jag har hört, även om jag får förutsätta att det även inom kultursfären finns en gräns för vad om är acceptabelt att göra i konstens namn.

I Sverige råder likhet inför lagen (i alla fall i teorin). Det innebär att samtliga medborgare skall behandlas lika. Att man är konstnär innebär inte att man upphör att vara medborgare. Jag skulle till och med vilja påstå att om man ska rangordna rollerna så är man i första hand medborgare i alla lägen, och en yrkesroll i andra hand.

I slutänden är det alltså helt ointressant ifall Anna Odell kallar sig konstnär eller parkeringsvakt eller vadsomhelst, eller om hon simulerade en psykos för att djävlas med ordningsmakten eller för att belysa någonting inom ramen för ett konstprojekt. Detta saknar betydelse. Den enda intressanta frågan är denna: bröt hon mot lagen eller inte? Och den frågan är det inte Kultursveriges sak att besvara. Det är den sortens frågeställningar som rättsväsendet är till för att reda ut.

Och det är inte ett domslut mot konsten. Konst kan inte ställas inför rätta. Det är en dom mot en medborgare. Mer komplicerat än så är det inte.

Om det sedan var ett rätt eller fel att hon fick den domen hon fick kan jag inte uttala mig om; jag är inte tillräckligt insatt i målet för det.