Ibland undrar man hur det står till med den mentala hälsan hos personer som av många betraktas som de stora tänkarna. Läste en artikel i Svenska Dagbladets nätupplaga. I korthet; en nioårig flicka i Brasilien har utsatts för sexuella övergrepp av sin styvfar de senaste tre åren, det upptäcktes nyligen att hon var gravid(!) med tvillingar och läkare konstaterade att hon inte skulle överleva graviditeten. Man beslutade omedelbart om att genomföra en abort (vilket är tillåtet i det katolska Brasilien i fall av våldtäkt eller hälsorisk för mamman; båda skälen känns aktuella här). Den katolska kyrkan i Brasilien svarar med att bannlysa flickans mamma samt läkarna (flickan slapp bannlysning med hänvisning till hennes låga ålder). Styvpappan bannlystes däremot inte (fast han måste bikta sig).

Jag häpnar över att vuxna, intelligenta människor kan resonera på det här viset, oavsett vilken form av helig skrift de lutar sig mot. Men det som fick mig att häpna mest av allt är detta; efter det att fallet fick lite uppmärksamhet (Brasiliens president gick ut och markerade tydligt att läkarna hade gjort precis det de skulle) så får den katolska kyrkan i Brasilien fullt stöd och medhåll från Vatikanen. Ett av de största religiösa ledarskapen på den här planeten tycker alltså att det är mer berättigat att våldta sin nioåriga styvdotter upprepade gånger, än att i egenskap av läkare rädda hennes liv från konsekvenserna av övergreppet.

Jag brukar inte ta till svordomar när jag skriver, men hur i helvete är man funtad när man resonerar på det viset?