Nu kliver vi in i en lite mörkare period, vad gäller bildspråk. Under sensommaren 2008 så hade jag ingen lust alls att fotografera. Det kändes inte alls bra, och jag funderade lite på hur jag skulle angripa det. Då kom jag upp med en idé som hämtade lite inspiration från den Danska filmens “Dogme 95”-rörelse. Jag satte upp ett strikt regelverk som jag tvingade mig själv att följa emellanåt. Regelverket såg ut ungefär så här:
- Kameran ska vara inställd i manuellt läge; jag fick inte använda exponeringsautomatik
- Kamerans ljusmätare ska vara i spot-läget
- Kameran ska vara inställd på att ta svartvita bilder i JPG-format (för att minimera möjligheterna till efterbehandling i datorn)
- För varje motiv får jag ta en enda exponering
Det visade sig vara precis vad jag behövde. Jag fick ett annat sätt att se på saker, ett lite långsammare, mer kontemplativt seende. Om något fångade min blick så stannade jag upp och studerade det lite längre och noggrannare än jag kanske skulle ha gjort annars. Det blev inte så värst många bilder som kom ut ur det här som jag känner mig nöjd med såhär i efterhand, men det är är en av dem. Trots (eller kanske tack vare?) sitt något dystra och synnerligen enkla innehåll i form av regn som faller på en vattenyta, så är det nog ändå en av mina favoritbilder.
Jag måste dock erkänna att jag avvek aningens lite från regelverket när bilden togs. Jag tillät mig att ta fler än en exponering, eftersom motivet till sin natur var lite slumpartat. Och ja, ibland gillar jag när det regnar. Jag gillar till och med att vara ute i regnet emellanåt :o)
Canon EOS 40D, Canon EF 100mm f/2,8 Macro, f/8, 1/250 sek, ISO 800