…men det kan bli rätt bra ändå. Planen var att jag natten mellan den 10 och 11 maj 2008 skulle övernatta någonstans på Söderåsen, ta mig upp i gryningen och bara njuta av tillvaron. Och fotografera, förstås. Familjen var bortrest och jag hade helgen helt för mig själv. Vädret var sådär enastående härligt som det bara kan vara i mitten av maj.

Av någon anledning så sov jag rätt dåligt natten mellan fredag och lördag, så på morgonen bestämde jag mig för att sticka ut till Krankesjön och Vombs ängar en sväng och kolla lite på fåglar. Tänkte att det kan jag göra ett par timmar, sedan åker jag hem och äter lite, packar ihop för natten och sticker iväg till Söderåsen. Planen var bra. Vad jag inte hade med i planeringen var det där trevliga paret (från Karlstad, vill jag minnas) som jag träffade på ute vid Vombs ängar. Vi blev stående där och pratade ett tag, och sedan bestämde vi oss för att åka iväg en sväng till vattenreningsverket, och så slog vi ihjäl en del tid där. Och vips så var klockan framåt eftermiddagen. Jag begav mig hemåt, och väl hemma så kom tröttheten ikapp. Jag insåg att jag helt enkelt inte hade ork att sätta mig i bilen igen och köra iväg.

Så, plan B blev att komma i säng och sätta väckarklockan löjligt tidigt på söndagsmorgonen, så att jag kunde komma iväg och vara någonstans på Söderåsen i gryningen. Och så blev det.

Bilden då? Jo, jag följde en nötväcka som kröp omkring på grenarna i ett träd. Väntade på det rätta tillfället. På Bilden. Det du ser här är vad som kom ut av det. Först så var jag rätt missnöjd, tänkte väl egentligen kasta bilden, men när den fick mogna lite så tyckte jag om den mer och mer. Som jag har sagt tidigare; det behöver ju inte alltid vara skarpt.

Canon EOS 40D, Canon EF 300mm f/4 L IS + 1,4x extender (=420mm), f/7,1, 1/60 sek, ISO 200