Jaha, så har man fixat en ny cykel då. Det har soom sagt varit på gång ganska länge egentligen, men det har inte riktigt blivit prioriterat. Min sambo har mer "cykelhistorik" än jag, men har inte cyklat så mycket sedan vi flyttade ihop för några år sedan. Förra sommaren blev det dock lite mer och frampå höstkanten grunnades det lite på cykel igen, och sedan blev det höst på riktigt och så har det legat på is. Nu på vårkanten när cyklarna började komma fram igen så visade det sig att sambons cykel börjar ta slut (den har ca 15 år på nacken), så vi tog tag i det och började spana cyklar lite mer på allvar. Vi har funderat lite på att helt enkelt byta ut växlar och bromsar på hennes cykel, eftersom ramen i sig är OK och hon trivs bra med den, men det blir inte riktigt ekonomiskt försvarbart verkar det som (det blir rätt dyrt att köpa de delarna löst, tydligen). Samtidigt började vi kolla på ny cykel till mig också.

Det där med cykel är en djungel. Eftersom jag tänkte köpa en bra cykel som jag kan cykla mycket på, och som jag planerar att ha ett tag, så vill man ju att det är kvalitetsgrejor. Och vis av erfarenhet inte mist från fotovärlden, så vet jag att det krävs en del kunskap och erfarenhet för att avgöra vad som är vettigt och inte. Lyckligtvis har jag en kompis som kan det här på sina fem fingrar (han cyklar mycket aktivt; han kan cykla en sträcka som för oss icke-cyklister framstår som en rejäl tur, bara för att ta sig till platsen där han möter upp träningspolarna som han ska köra en runda tillsammans med). Han har fått en del frågor på sistone som antagligen har fått honom att himla med ögonen på andra sidan MSN eller telefonen. Men han har varit tålmodigt och hjälpsam. Och så när jag hittade en annons på blocket på en cykel som jag med hans input bedömde som bra, så fick jag kort och gott rådet att köpa den.

Det känns som en bra affär; cykelmodellen låg egentligen lite utanför min budget. Han som sålde den hade köpt den i höstas för att ha som träningscykel på vintern, men det hade blivit att han kört mer mountainbike istället och nu skulle den riktiga landsvägscykeln fram och då skulle den här bara bli stående, så han sålde den istället (med motiveringen att han redan hade för många cyklar). Den har alltså tillbringat några månader i hans garage. Antagligen hade han ett bra inköpspris på den; jag betalade ca 25% mindre än om jag hade köpt den i butik och den är fortfarande sprillans ny och helt oanvänd. Eller ja, inte nu längre ;)

Jag var ute på en premiärtur idag. Vi skulle hem till ett par kompisar precis utanför Lund. Jag tog cykeln och sambon tog bilen (vi skulle ha med oss en del grejor så det hade inte funkat att cykla båda två; dessutom är hennes cykel fortfarande lite knasig i växlarna). Drygt 14 km enkel resa.  Jag har fixat ett litet program till min mobiltelefon som via GPS kan spåra hur man rör sig. Jag fick den inte riktigt att fugera på ditvägen, men på hemvägen avslöjade den att jag hade en maxhastighet på ca 40 km/h och medelhastighet på drygt 20 km/h. Det känner jag mig riktigt nöjd med, givet att jag i mitt vuxna liv i princip aldrig har tränat på något sätt aktivt. Jag ska verkligen försöka göra det till en vana att köra en ordentlig runda i träningssyfte ett par gånger i veckan. Det behövs, inte minst som en investering i mig själv (och min familj) för framtiden.

Dagens bild har inget allt med cykelturen att göra. Men vi måste ju ha en bild. Den är tagen i Vikhög i januari 2005.

När jag var 15 år (tror jag) så sommarjobbade jag inom hemtjänsten. Pengarna sparades under sommaren, och lagom till skolstarten så köpte jag en cykel. En 10-växlad Crescent, röd ram, svarta skärmar, svartvitrandig sadel och svart bockstyre. Jag hade gått och sneglat på den i sportaffären hela sommaren. Jösses vad jag var stolt när jag slutligen kunde skaffa den. Ett par veckor senare så skulle jag åka hem till Skåne (hade tillbringat sommaren hos min far). Skickade cykeln med tåget och det var det sista jag såg av den. SJ ersatte den lyckligtvis och en likadan inskaffades genast. Nu, drygt 20 år senare, så är det fortfarande den cykeln som jag tar mig fram med. Fast den trilskas en del med mig, växlarna är inte helt klockrena (även om jag har fått dem genomgågna rätt nyligen). Den väger rätt mycket och är rätt högt växlad, så jag har rätt länge funderat på att skaffa en ny, modernare cykel. Om allt går i lås så blir det ny cykel på lördag. Har hittat en på blocket som verkar vara precis vad doktorn ordinerat. Jag behåller den gamla ändå. Känns bättre att lämna den stående vid järnvägsstationen. Den nya cykeln är till för riktiga cykelturer.

Apropå uppgraderingar så har jag allt sedan jag skaffade min Nikonkamera i höstas grunnat på vidvinkelzoom. Nikon 12-24mm f/4 har ställts mot Sigma 10-20mm f/4,5-5,6, Tokina 11-16mm f/2,8 och Tokina 12-24mmm f/4. Jag har velat lite fram och tillbaks, men antagligen lutat mest åt Tokinas 11-16 p g a kombinationen av ordentligt vid vinkel och bra ljusstyrka. Men nu verkar det som om Nikon är på väg att skicka ut en 10-24mm f/3,5-4,5 på marknaden. Det känns som ett helt klockrent zoomomfång. Hoppas att den inte dröjer allt för länge, och att den får en rimlig prissättning när den kommer.

Hmm... en bild vill vi ju ha också. Har ju inte luftat kameran så mycket på sistone. Vi får plocka något ur arkivet. Det är snart sommar, eller hur? Bilden är från Hallands Väderö, den 2 juli 2006.

Den gångna helgen gick inte på något sätt i fotografins tecken, utan var mer en "bara-vara-helg". Jag hade planerat att åka ned till Falsterbo någon gång under helgen och titta efter lappugglan som hade hållit till där några dagar, men den verkade har försvunnit natten mellan fredag och lördag, så det fick vara. Så vi höll oss hemma, och pysslade lite här hemma. Tog inte ens med kameran ut på de dagliga promenaderna. Lyssnade på musik istället. Upptäckte bland annat att Röyksopp's "Eple" (YouTube, Spotify) har ett tempo som passar utmärkt att promenera till.

Under söndagen så gjorde jag en favoritgrej som det var länge sedan jag gjorde sist; bakade chokladmuffins. Måste hitta ett nytt recept bara; jag får dem inte riktigt att fluffa upp sådär fint. Vissa gör det, men de flesta blir ganska platta och lite kompakta. Goda som sjutton fortfarande, men ögat vill ju ha godis också. Och kameran också för den delen.

Muffinsbilden är inte helt ny, men visar samma sort :o)

Canon EOS 10D, EF 17-40mm f/4 L USM, f/4, 1/15 sek, ISO 200

Förbiskyndande anonyma människor (och enstaka individer av annan art) i utpräglad mänsklig miljö. Jag började ta den här sortens bilder i samband med att jag spenderade alldeles för mycket tid på flygplatser i samband med att jag "veckopendlade" till Tyskland under nästan två år. De bilderna blev aldrig riktigt bra, men den här som jag gjorde igår blev jag riktigt nöjd med.

Nikon D300, 50mm f/1,4, f/16, 1/20 sek, ISO 200

Håller på att röja upp lite grann här hemma nu på morgonen, och lyssnar på ett skönt album från 1989; Street Fighting Years med Simple Minds. Och där finns detta guldkorn, en låt som tyvärr känns aktuell igen.

Det är ibland ett privilegium att ha ett jobb som baseras runt en dator. Igår eftermiddag så ringde de från dagis och upplyste om att sonen var kass i magen, så jag fick packa ihop och åka och hämta upp honom. Just nu är det rätt körigt i projektet som jag jobbar med, så det kändes lite småstressande att veta att jag kommer att vara borta från det resten av veckan.

Men jag tog ut våran kodbas på ett USB-minne (zippat, krypterat och lösenordsskyddat givetvis), så jag fick med den hem. Jag var lite förutseende när vi startade det här projektet för drygt ett år sedan och såg till att utforma utvecklingsmiljön på ett sätt så att den är enkel att flytta. Och det var ju bra; nu på morgonen så dök det upp ett par mail med lite frågor. Inom några minuter hade jag satt upp miljön på min laptop, inklusive databas med testdata, och en timme senare (med lite avbrott för att kasta boll med sonen och läsa en liten bok med små hundvalpar i) så kunde jag skicka tillbaks uppdaterad kod.

Nu ska jag lämna datorn ifred ett tag; dags att äta något och sedan ta en ordentlig promenad. Skönt nog så har det slutat regna nu. Jag störs i och för sig inte av att det regnar lite, men nu kanske kameran får följa med lite mer aktivt på promenaden. Ska bara klura lite på vilket objektiv som ska få nöjet att luftas.

Efter att ha satt mig till doms över människors omdöme i gårdagens inlägg, så är det väl lika bra att fortsätta gnälla lite... Sitter och surfar runt lite i Spotify (har bl a besökt lite gammalt 80-tal, och kollat inte lite vad Anne Dudley har gjort utöver Art of Noise). Så kommer jag på att det finns en topplistefunktion, så jag kollar den. Och där finner jag att det populäraste albumet på Spotify är "Absolute Hits 2008". Men vänta nu!? Här ger man alltså folk tillgång till helt sjuka mängder musik, en variation som är så enorm att den inte går att greppa, med en sökfunktion som är så enkelt att man inte kan misslyckas med den, med "radio"-funktioner som gör att man enklare än någonsin kan upptäcka ny, spännande musik. Och vad händer? Jo, på Spotify spelas precis samma låtar som spelas oavbrutet i typ alla kommersiella radiokanaler.

Men hallå!?

Nej, färdiggnällt. Skickar in en bild också. Den har någon vecka på nacken. Den är tagen ute vid Salviken, precis söder om Barsebäck. Det var riktig vårkänsla i luften; någon enstaka lärka som drillade lite försiktigt, någon enstaka stare som kollade läget, ett par tofsvipor, lite gravänder. Och en havsörn; inte så mycket vårkänsla, men alltid en lycka att se örn.

Nikon D300, Sigma EX 180mm f/3,5, f/32, 1/8 sek, ISO 100 (bara för att få upp slutartiden lite till)

Och nu spelar Spotify Mílanó av Sigur Rós. Tjusigt värre.

Ibland undrar man hur det står till med den mentala hälsan hos personer som av många betraktas som de stora tänkarna. Läste en artikel i Svenska Dagbladets nätupplaga. I korthet; en nioårig flicka i Brasilien har utsatts för sexuella övergrepp av sin styvfar de senaste tre åren, det upptäcktes nyligen att hon var gravid(!) med tvillingar och läkare konstaterade att hon inte skulle överleva graviditeten. Man beslutade omedelbart om att genomföra en abort (vilket är tillåtet i det katolska Brasilien i fall av våldtäkt eller hälsorisk för mamman; båda skälen känns aktuella här). Den katolska kyrkan i Brasilien svarar med att bannlysa flickans mamma samt läkarna (flickan slapp bannlysning med hänvisning till hennes låga ålder). Styvpappan bannlystes däremot inte (fast han måste bikta sig).

Jag häpnar över att vuxna, intelligenta människor kan resonera på det här viset, oavsett vilken form av helig skrift de lutar sig mot. Men det som fick mig att häpna mest av allt är detta; efter det att fallet fick lite uppmärksamhet (Brasiliens president gick ut och markerade tydligt att läkarna hade gjort precis det de skulle) så får den katolska kyrkan i Brasilien fullt stöd och medhåll från Vatikanen. Ett av de största religiösa ledarskapen på den här planeten tycker alltså att det är mer berättigat att våldta sin nioåriga styvdotter upprepade gånger, än att i egenskap av läkare rädda hennes liv från konsekvenserna av övergreppet.

Jag brukar inte ta till svordomar när jag skriver, men hur i helvete är man funtad när man resonerar på det viset?